Efter åtta år utanför rikspolitiken gör Birgitta Ohlsson comeback – inte för Liberalerna utan för Centerpartiet. På måndagens Reformbar, med 13 dagar kvar till valet, mötte hon Reform Societys vice vd Petter Odmark för ett samtal om vägen tillbaka, liberalismens kris och vad som väntar efter den 13 september.
De tre T:na
Birgitta Ohlsson pekade ut tre skäl till att hon klev in i matchen igen.
Trump: Som avdelningschef på National Democratic Institute i Washington DC bevittnade hon hur den amerikanska demokratin undergrävdes på ett år – något som tog Erdoğan ett decennium.
Tidöavtalet: Hon räknade upp barn i fängelse, missade klimatmål och förhandlingar med talibanregimen som exempel på en politik som gått fel.
Och tumörerna: En aggressiv bröstcancer, akut leukemi och en stamcellstransplantation fick henne att reflektera.
– Då känner man vilka värderingar som är viktiga och vad man vill försvara, säger hon om beskedet den 18 mars om att hon blir riksdagskandidat.
Varför Centerpartiet?
Att det blev Centerpartiet och inte Liberalerna var, menade Ohlsson, mindre dramatiskt än det kan låta. Under sina sista aktiva år i Folkpartiet brukade hon be partikamrater ge tre snabba skäl till varför partiet skilde sig från Centern – och svaren blev allt tunnare.
– Skillnaderna började suddas ut, konstaterar hon. Samtidigt har Centerpartiet förändrats i sak: partiet är i dag pro-Nato, har ungefär samma linje i eurofrågan som de flesta andra partier och har toppat både Funktionsrätt Sveriges och Diakonias granskningar av funktionsrätts- respektive biståndspolitik.
– Om någon sagt att Centerpartiet hade varit det ultimata partiet för mig för kanske tio år sedan hade det inte kanske varit det, säger hon men menar att resan gått åt samma håll för många av hennes gamla folkpartivänner.
Liberalismens självkritik
Samtalet vände sig också inåt, mot liberalismen själv. Ohlsson ställer sig bakom The Economists tes att rörelsen gått från att utmana makt – såväl statlig som ekonomisk – till att bli ”de belåtna vinnarnas parti”. En urban, välmående medelklass.
– Det handlar inte bara om att man ignorerar jämlikhetsfrågorna, konstaterar hon och efterlyser en liberalism som utöver försvaret för marknaden vågar ta tag i jämlikhetsfrågorna och ta strid för välfärd och mot orättvisor.
Vägen framåt
På migrationsområdet vill Ohlsson stoppa kompetens- och tonårsutvisningar och höja Sveriges kvotflyktingmottagande. Om valrörelsens hårdnande ton och sociala mediers logik är hon däremot försiktigt hoppfull.
– Jag tror faktiskt att det går att bryta sig ur uppmärksamhetsekonomin, säger hon och efterlyser fler personliga möten istället för algoritmstyrda utspel.
Det blev ett skarpt och uppskattat samtal som avslutades med publikens frågor kring AI, ekonomisk ojämlikhet och läget i det amerikanska mellanårsvalet. Och såklart mingel.
